Moa

 
Å. Att åldras är nog det bästa jag nånsin gjort. När man kommit in i åldern då man vet sina bra och mindra bra sidor. Och man dessutom tycker att hela paketet är helt okej. Min enorma känslighet och samvete. Som ibland ger mig magont, ångest och tårar. Ett helt katastrofalt tålamod, driven, tjurig och en förmåga att bli riktigt arg när det väl händer. Oftast ger det mig också magont. Man ska inte vara dum, och snälla var inte sur på mig. 
 
Jag kommer aldrig vara perfekt. Jag kommer att fela, såra, skratta, ångra, gråta, känna mig lycklig och glad. Jag kommer att möta motgångar och jag kommer att möta medgångar. Det kommer utan tvekan att finnas dagar som jag tror är mina sista. För oj, vad ångesten äter mig inifrån ibland. Men en sak vet jag, och det är att jag klarar mig. Livet går alltid vidare, utan vidare hänsyn till mig. Och hur underligt jag än kan tyckte det vissa dagar ligger inte universiums existens på mina axlar. Om jag faller, faller inte allting. 
 
Så efter 21 år, vet jag att det är okej att falla. Jag är en känslostorm. Och enda sättet för mig att ta sig vidare i min vardag är att fortsätta utsätta mig själv för saker som känns omöjliga vid dagens början. För att sedan inse att det gick faktiskt bra. Och om det inte gick bra, kommer det en ny dag imorgon. 

Andetag

När jag slutat hoppas, ja vem hoppas då för mig

25 februari

Å jag är så himla glad just nu! Fick bekräftat att jag har jobb hela sommaren. Som jag har oroat mig dom senaste dagarna (läs: veckorna). För vad gör man en hel sommar utan inkomst när man har lägenhet? En sak mindre att oroa sig över! 
Jag har tillsammans med Simon tagit ett av dom aboslut svåraste besluten jag någonsin tagit. Idag kommer Rut att flytta till en stor gård utanför Lycksele. Där hon kan vara utekatt, jaga råttor i ladugård och springa tills hon inte orkar mer. Det gör så himla ont samtidigt som jag vet att det är för hennes bästa. För att hon ska vara lycklig och inte behöva vara instängd. Som jag kommer att sakna henne!<3 
1